Hemma från jobbet, ny duschad och redo för sängen.

Nästan, om det inte var någonting som tyngde mitt hjärta hade det gått enklare.

Tänk dig att man har någon som man älskar utav hela sitt hjärta, och bryr sig om mer än alla andra

Någon som man litar på till döden, och berättar allt för.

Någon som känner en utifrån och in, som förstår allt och stöttar en i allt man gör

Någon som alltid får en att se ljuset hur mörkt det än är

Någon som finns där, dag och natt. Lika självklart som att hjärtat slår så länge man lever

Någon som gör misstag men du ändå alltid kommer att förlåta, vad det än gäller

Någon som du vet backar upp dig ditt hundra procent, vad det än gäller

Någon som stöttar dig i alla dina beslut, och ger dig sina bästa råd

Någon som får dig brista ut i skratt, fastän tårarna rinner ner för ens kind

En bästa vän, som man räknar med ska finnas där hela livet

Jag älskade henne så mycket. Hon var allt för mig, allt en bästa vän någonsin kunde vara.

Och hon var mer än så, mer än bara en bästa vän, hela hennes betydelse är för stor för att kunna beskrivas med ord. Hon var den man alltid kunde ringa, mitt i natten, tidigt på morgonen, sent på kvällen. Vilken tid som helst, och hon var den som alltid svarade, och lugnade mitt panik fyllda hjärta.

Hon var den jag gjorde allt för mig dag som natt, vi torkade varandras tårar och lyfte varandra upp varenda gång vi var på väg ner.

Hon var min ängel, det var hon som fanns där alla stunder.

Vi kunde gå till varandra mitt i natten bara för att få vara tillsammans då vi inte mådde bra.

Vi kunde göra dom mest galna sakerna bara för att få känna spänning.

Vi gjorde idiotiska saker, som vi skrattade åt som vi grät åt och sånt som vi önskar att vi aldrig gjort.

Men dom sakerna blev till minnen, minnen som aldrig kommer försvinna.

Vi var som två pusselbitar, vi tyckte och tänkte exakt likadant.

Vi var varandras rådgivare, och ingenting kunde hindra oss från att vara med varann.

Att du gjorde misstag mot mig, det betydde ingenting. Det var självklart att jag förlät dig, jag till och med förstod dig. Jag klarade inte av att vara arg på dig. Det fanns inte i min värld.

Jag skulle aldrig suttit och skrivit detta om det inte vore så att någonting gått snett...

Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, jag trodde aldrig att jag skulle gråta mig till sömns med den anledningen att du inte var vid min sida längre, jag skulle aldrig någonsin kunna tänka mig mig själv i denhär situationen förut.

Min mardröm blev verklighet, telefonen ringer inte längre.

Ditt namn dyker aldrig upp på min display, jag gråter själv om nätterna istället för med dig på andra sidan luren.

Och ingenting lugnar mig, ingenting lugnar mig så som du gjorde.

Mitt hjärta brister när jag tänker på det, och jag kan inte prata om dig utan att min röst börjar darra.

Jag skulle aldrig någonsin släppa taget om dig som du släppte mig.

Jag kände bara hur glöden började ta slut från ditt håll, och du gav mig inget annat val än att sätta dig på test.

Du tog så lätt farväl av mig när jag testade dig.

Samtidigt som jag är så arg och besviken som en människa bara kan bli, så kan jag samtidigt säga att jag förstår dig. Jag vet varför det blev så. Och jag klandrar dig inte samtidigt som jag ifrågasätter mig hur du kunde lämna mig för dethär...

För jag säger som Vanessa gjorde i sin blogg nyligen " Jag lämnade inte dig, du gick iväg från mig"

Det är troligtvis bara en person som har orkat läsa igenom varenda bokstav av det jag skrivit. Och det är du... Det är dig jag skrivit om hela inlägget.. Och tårarna har sprutat och det gör dom fortfarande.